Jag och min flickvän råkade ut för en lite udda händelse hos Polisen. På vägen dit skymtade vi en tant som stod lutad mot ett trä. Hon såg ut att gömma sig för något och hade en sjal lindad runt huvudet. Det enda som skymtade fram var hennes bleka och åldrade hy som berättade att hon hade levt ett tufft liv.
Precis vid trädet, där tanten stod ligger det ett övergångsställe som leder till Polisen. När vi går över känner vi hur någon går efter oss. Det är tanten bakom trädet som nu går efter oss, jaha, hon ska väl till Polisen tänker vi men när vi kommit in och tagit nummerlapp och satt oss i ett hörn letar hon rätt på oss i lokalen och frågar min flickvän om hon får låna hennes mobil då hon väntade på en kompis som inte hade anlänt. Ja, det låter väl naturligt men det märktes tydligt att hon tvekade på vad hon skulle säga, precis som om hon hittade på en historia för att få tag på mobilen. Flickvännen sa nej, då hon fick en dålig känsla precis som jag fick. Det var ett påtagligt obehag som spred sig i lokalen. Tanten gick ut och ställde sig stirrande på gatan för att sedan ställa sig bakom trädet igen. Där hoppade hon fram ibland när det gick förbi en ungdom men det var inte några jakande svar som förmedlades.
Det vi inte kan sluta fundera på är, tänkte hon sno mobilen inne hos Polisen? Skulle hon ringa något betalsamtal? Eller talade hon trots allt sanning? Är vi paranoida eller går det inte att vara godtrogen i dagens samhälle?
Hela händelsen känns väldigt udda, lite surrealistisk samtidigt som den förmedlade ett obehag som sitter kvar än.